Fler käppar i hjulet?

Söndag. Vilodag. Planerad men nödvändig. Underbar!

Förra söndagen åkte vi till Rånäs för att testa formen på Slottsmilen och än en gång visade klockan att formen är exakt på den nivå som det ska vara just nu. Det blev säsongens första sub 40-tid och det var skönt att få bekräftat att jag börjar hitta tillbaka till den löpform som lyst med sin frånvaro sedan 2011. Skador, magproblem och envisa virus har satt käppar i hjulen men nu är jag på g igen!

Eller!?


Igår hade jag den stora äran att vara pacer till min kompis Maria på ultraloppet TEC (Täby Extreme Challenge, lite över 16 mil). Hon utlovade en fart runt 6 min/km och behövde hjälp med 20 km efter att ha avverkat 10 mil själv. Perfekt tänkte jag, då får jag sällskap på mitt distanspass och det blir en alldeles lagom fart!

Sagt och gjort. Kl 20.10 igår kväll kom en glad Maria instudsande (ja, hon studsade faktiskt trots 10 mil i benen) till varningen vid Ensta Krog och så drog vi iväg på mitt första av två varv. Fint underlag, asfalt, motionsspår och sen in i skogen. Lite av min skräck eftersom jag inte litar en sekund på mina fotleder. Men oj vad bra det gick! Maria sprang superfint och jag trippade efter i skogen. Så kom vi ut på asfalten, bara någon kilometer kvar till varvning och halva mitt jobb var snart gjort. Och Maria var ju hur pigg som helst!

Och så pang. Plötsligt trampar jag snett. En liten ojämnhet i marken i ganska hög fart eftersom det var utför. AJ!! Jag trampar ofta snett och det blir aldrig något. Men denna gången kändes det att det var lite mer på riktigt. Halt, halt några steg sen in i löpningen igen - jag ville ju inte lämna långlöpar'n i sticket. Det kändes bra, tittade till foten i varvningen medan Maria drack sin öl (jag borde börja med ultralöpning, då får man dricka öl under tävlingen!!) Allt såg bra ut, inget blått och inget svullet.

Ut på varv två. Inga problem med foten. Peppar Maria som kämpar på. Jag kan inte låta bli att imponeras av henne, hon maler på i samma fina fart och ser grymt stark ut. Vi trippar genom skogen och snart är mitt jobb för kvällen slut och Marias sambo ska ta över min plats.

När jag stannar känner jag att jag har lite ont. Bestämmer mig för att gå till sjukgymnasten på plats och titta till det och få den omlindad. Jag kan nästan se hur fotknölen växer när jag sitter där med bara fötter och tänker att det där med RICE (Rest, Ice, Compression, Elevation) blev ju inte så bra den här gången... Och ingen linda fanns det på plats heller.

Så jag haltade till bilen, körde hem och lindade om foten. Ner med en Citodon för att bli av med smärtan och sen in dimman.

Till min glädje är det betydligt bättre idag, svullet och blått men ingen smärta att tala om. Hoppet lever alltså fortfarande=) Vilodagen kom i alla fall när den behövdes som bäst och jag tror inte att det blev en ny käpp i hjulet!

Och hur gick det för Maria då? Jo, hon dominerade och tog hem både segern och banrekordet - 16:44:01.