Och det blev det. Med tre sekunder. Jag ska villigt erkänna att jag hade hoppats på mer än så.
Jag ställde mig på startlinjen tillsammans med övriga 48000 löpare (eller ja, kanske inte alla på en gång) och drog iväg när skottet gick. Farten infann sig ganska snart och det kändes hur bra som helst. Eftersom det var både sol och varmt njöt jag i fulla drag och plötsligt var halva loppet avklarat.
Runt 15 km började det kännas tungt. För att inte tappa modet kom jag ihåg regel #10 och det hjälpte mig att hålla farten. MEN. Så kom Avenyn. Här såg jag framför mig att det skulle bli jättelätt att springa eftersom jag hört så många historier om hur roligt det är att springa längs Avenyn, massor av folk och musik. Det enda jag märkte var att det gick uppför. Och uppför. Och uppför. Ända upp till Poseidon. Det måste ju varit minst två km!
De sista km in i mål var en kamp för överlevnad och jag såg hur tiden sprang iväg och jag insåg att jag nog kroknat lite (ganska mycket förmodligen). När jag stoppade klockan och insåg att mitt nya pers bara var några sekunder bättre, var min första känsla besvikelse. Inför loppet försökte jag intala mig att jag skulle vara nöjd om jag var inom 5 minuter från mitt pers men jag kände samtidigt att jag innerst inne inte kände så. Jag ville springa fort och få marginal!
Med några dagars distans till tävlingen och efter lite diskussioner hemma så är jag ändå nöjd. Jag gjorde mitt bästa och jag vek inte ner mig för den inre rösten som så ofta kommer när jag blir trött. "Det spelar ingen roll" byttes istället mot att göra allt för att sega mig om nästa löpare, och nästa, och nästa. Jag kämpade hela vägen in i mål och jag kunde nog inte sprungit mer än någon sekund snabbare. Och det blev ju ett nytt personligt rekord!
Bryt ihop och kom igen! Om en dryg vecka är det dags för Stockholm Marathon och möjlighet till revansch. Nytt lopp - nya möjligheter=)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar