Ett SM-brons!

Igår gjorde jag min debut på långdistans. Det var långt. Jättelångt. Men ändå inte så långt som jag trodde att det skulle vara. Tanken var ju att jag skulle debuterat i Sövde för en månad sedan men då tog årets förkylning tag i mig, därför blev det så lyckligt (eller olyckligt?!) att premiären fick avverkas på SM. Likt förra året avgjordes SM i långdistanstriathlon på Nice-distansen där man simmar 4000 meter, cyklar 120 km och springer 30 km. Igår var det så kallt i både vattnet och luften att arrangörerna var tvungna att korta av simningen till 3000 meter för att kunna garantera säkerheten för de tävlande. Lite tråkigt tycker jag men ibland blir det inte riktigt som man tänker sig.

På dampallen stod Lena Holmgren överst och silvret tog Emma Graaf. På grund av det dåliga vädret fick vi dela pallen med herrarna och där vann KJ Danielsson framför George Bjälkemo och Fredrik Carlén. Grattis och bra kämpat allihopa!

Simning
Simning är inte min starkaste gren men jag har i alla fall kommit så långt i min utveckling att jag kan slappna av och bara åka med. Jag hamnade i en klunga med ett gäng herrar och några damer där farten kändes lagom och allt kändes frid och fröjd. Av någon anledning hade jag för dagen oerhört svårt att ligga på fötterna framför. Jag la ganska mycket energi på att hitta rätt och det kryssades en del fram och tillbaka när jag titt som tätt tappade riktning. Inte okej. Men simningen blev okej ändå. Jag var lugn hela vägen, hade en lagom ansträngningsnivå och gick upp ur vattnet tillsammans med Jessica Åhlund och Henny Holmlund till efter ca 47 minuter. 3000 meter - piece of cake!

T1
Inte piece of cake... Ganska kall efter närmare 50 minuter i vattnet och vid min plats låg hela garderoben och väntade. Normalt tar jag ju bara på mig hjälmen, tar cykeln och springer. Igår var det kallt, blött och blåsigt och jag hade 12 mil cykel framför mig. Ingen favoritkombination direkt. Så efter att ha fipplat i vad som kändes som en evighet med tröjor och strumpor och allt var det var kom jag äntligen iväg. Både Jessica och Henny hade försvunnit sedan länge men det fick det vara värt för att slippa frysa!

Cykel
Jag älskar att cykla! Dessutom har jag världens bästa cykel så det gör det inte mindre roligt. Tyvärr har det inte blivit så mycket cykel som jag velat det senaste året men jag tycker ändå att jag har en hyfsad grundstyrka. En gång var cykel min starkaste gren men den tiden är förbi och att sitta i flera timmar helt själv, det är helt nytt för mig. Jag hjulade ut ur Motala, fortfarande fipplandes med handskarna som jag inte lyckade få på mig inne vid T1, efter många om och men lyckades jag komma ner i bågen och komma in i rytmen.

Cykelbanan var en klassisk vändpunktsbana som kördes 3 varv, två mil ut och sen hem igen alltså. Ut till vändpunkten var det motvind och mer eller mindre flackt uppför (i alla fall om du frågar mina ben...) Jag hade bestämt mig redan innan att cykla kontrollerat för att inte gå för hårt. Vad händer med löpbenen efter 12 mil? Ingen aning! Efter någon mil kom jag ikapp Jessica och insåg att jag låg trea. Hmm, när kommer cykelmonstret Camilla Lindholm ångandes?

Regnet öste ner och vinden tilltog mer och mer för varje varv. Drygt ut till vändpunkt men ganska najs hemåt! Ganska snart hade mina tår domnat bort och då kunder jag koncentrera mig på att äta och dricka. Och titta på dem jag mötte. Och titta på klockan. Och fundera på om jag skulle börja frysa snart. Faktum är att det hinns med en hel del under 12 mil.

Efter att ha spenderat minst en mil med att försöka få upp en gel ur fickan blev jag till min förvåning omkörd av Jessica. Strax där efter kom Camilla som ett jehu och sen kom Kerry McGawley. Jag vill understryka att jag inte kroknade, de är bara bättre cyklister. Än så länge;) Tillslut, efter att ha hittat mina gels och annat skräp, hade jag tagit mig förbi Jessica igen och det sista varvet var avklarat. De sista 5 km in till T2 petade jag i mig lite näring, skakade loss benen och gick igenom vad som skulle komma näst. Jag hade en briljant plan hur jag skulle gå till väga i T2.

T2
Briljant plan var det, ja. Med ben som knappt bar (om det var på grund av kylan eller alla kilometrarna, det vet jag inte) och iskalla händer och fötter stapplade jag in till min plats. Det är otroligt hur kraftlös man kan bli av kyla för jag fick med nöd och näppe upp cykeln på ställningen och hjälmen blev en utmaning. Sedan stannade hjärnan och det eviga fipplandet började. Av med strumpor. På med strumpor. De sistnämnda var förvisso lika blöta som de förra men inte fulla av sand och annat skräp från vägbanan. jag av och tröja av. Eller nej förresten, inte tröja av. Tömma fickorna på tröjan blir bättre. Och sedan det viktigaste: På med skorna! Att få på skorna blev nästan dagens största utmaning med händer som inte ville greppa och fötter som inte gick att styra. Men till slut fick jag äntligen ge mig iväg!

Löpning
På förvånansvärt pigga ben och med isbitar till tår trippade jag iväg. Jag hittade rytmen ganska snart och det första av tre varv gick på ett litet kick. I varvningen fick jag hur mycket energi som helst av alla som stod och hejade - så himla roligt! Efter ungefär 15 km kom den första stora svackan. Det blev svårt att hålla farten och minsta motlut kändes som ett berg att bestiga. Jag försökte fokusera på banans positiva delar, de små medlut som fanns och de partier på tillbakavägen som var skyddade från vinden.

När jag väl kom in till varvningen fick jag ytterligare energi och kunde springa på ganska bra igen. Jag trodde ett tag att den energin skulle räcka hela sista milen men tyvärr falnade den och de sista 6 kilometrarna blev en kamp för överlevnad. Jag känner så väl igen den känslan från mitt maratonlopp i Surinam förra året. Det var helt slut i rutan och det gick inte ens att spurta sista metrarna in i mål. Under de sista 20 minuterna av gårdagens lopp hallucinerade jag om hur jag skulle falla ihop över mållinjen. När jag väl kom in i mål och insåg att jag tagit bronsmedaljen ville jag inget hellre än att stå upp och vara glad. Min kropp ville inte det. Den la sig ner så jag fick snällt följa efter.

Lärdomar
Massor! Jag har lärt mig otroligt mycket och hade fantastiskt kul, trots att vädret var allt annat än gynnsamt. 13 grader, regn och tilltagande vind gjorde dagen till ett sant äventyr. Nu har jag börjat fatta att jag faktiskt har krigat mig till en SM-medalj. Jag krigade mot vädret och mot mina medtävlare men mest av allt krigade jag mot mitt eget huvud. Trots misären lyckades jag hålla mig positiv genom nästan hela loppet. Det bästa av allt är att jag vet att jag har mer att ge!

Trött men väldigt glad!