Förra veckan var det triathlon-premiär för mig del. Kosan styrdes mot Skaraborgs Flygflottilj för FMM (Försvarsmaktsmästerskap) i triathlon. FMM avgörs nästan alltid på sprintdistans och så även denna gång. Som sig bör var vädret något ruggigt och det blåste friskt vilket gjorde att simningen var minst sagt stökig. Jag valde att inte slåss för mycket med vågorna utan fick en ganska behaglig simning tillsammans med bästa Cissi och planen var att gå ut på cykeln tillsammans. Löpningen kändes oförskämt bra och jag tycker att jag lyckades hålla tryck hela vägen. Under de senaste säsongerna har jag haft mycket problem med kramp i magen på löpningen men den här gången höll den sig borta - helt underbart!
Sen blev det Stockholm Marathon på lördagen. Jag är orutinerad på distansen och har bara två maraton sedan tidigare, varav ett är för 6 år sedan, så fjärilarna i magen var ett faktum. På min mara i Surinam i november förra året var jag oförskämt pigg fram till 36 km och trodde för en stund att jag skulle kunna komma i mål på 3:10. Men sedan kom väggen med kraft och farten gick från ganska god till katastrofal. Det var en intressant upplevelse!
Inför Stockholm utarbetades en minutiös plan. Vätska och energi är givetvis viktigt för att man inte ska krokna men det är viktigt att komma ihåg det mentala spelet. Maraton är så pass långt att den mentala uppladdningen blir oerhört viktig. Ju fler av de inre demonerna jag kan identifiera innan loppet, dess då större är sannolikheten att jag klarar av att hantera dem när de väl dyker upp.
Jag har lärt känna mina ganska bra och de första började dyka upp redan vid 13-14 km. "Du går för hårt, såhär trött kan du inte vara redan nu" hördes det någonstans långt inifrån. "Det kan jag visst" blev mitt svar eftersom jag vet att det inte kommer att bli jobbigare under de närmaste 20 km samtidigt som jag vet att även om jag sänker farten kommer de sista 6-7 km vara otroligt jobbiga.
En mil senare var det dags igen. "Det är ju jättelångt kvar, det spelar väl ingen roll vad det blir för sluttid" Just det där är svårt att argumentera mot, för det var faktiskt jättelångt kvar och jag var trött. Min taktik blev i stället att jobba med farten en kilometer i taget. En kilometer till i samma fart kommer att gå. Och en till. Och en till. Genom att flytta fokus från det negativa och det som är svårt att överblicka till små, korta delmål så blev det istället en belöning varje gång jag fick bekräftat att jag hållit farten.
Den sista riktigt stora demonen kom på Odengatan. Odengatan är lååååååång. Den tog aldrig slut och 3 km till mål kändes som en evighet. Det funkade inte längre att räkna kilometer eftersom det var så få kvar. Istället blev det fullt fokus på regel nummer 5. Det är i värsta fall 15 minuter kvar och 15 minuter av livet är ingenting. Jag hade ju inte ont i tänderna och då är det bara att bita ihop, har jag fått lära mig av mina kadetter.
En godkänd tid hade varit 3:20. Väl godkänt och även nytt pers hade varit 3:15 och mycket väl godkänt 3:12, eftersom det är kvaltiden för att starta i SM-klass nästa år. När jag kom in på stadion och klockan stannade på lite över 3:10 blandades tröttheten med eufori och den mentala urladdningen var ett faktum. Jag gjorde ett väldigt jämnt lopp där jag bara tappade en dryg minut på andra halvan och jag lyckades gå väl under min tänkta mål-tid. Wooho!!
Bragden följdes upp med en seger i Parloppet i Hagaparken i onsdags. Farten fanns inte riktigt och det var svårt att ladda upp mentalt men Daniel gjorde ett superlopp och vår gemensamma tid räckte hela vägen!
Tre framgångar på en vecka blev lite väl mycket och igår sa kroppen ifrån att nu får det räcka. En mindre förkylning har brutit ut så nu blir det ett par dagars vila. Får inte kroppen den vila som behövs så tar den vila, så är det bara. Tyvärr uteblir helgens triathlonstart i Sövde, där jag skulle debutera på medeldistans, vilket så klart känns lite tungt. Det är bara att bryta ihop och komma igen, sommaren är lång och full av möjligheter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar