Från Eindhoven till Florida

Det blir aldrig lättare. Det går bara snabbare!

Såhär glad blir man när man persar!

Eindhoven, 12 oktober 2014. Jag går ut hårt, så hårt jag vågar.  Redan efter ett par km tänker jag att det här kommer nog inte att gå, det är redan för jobbigt och det går lite fortare än jag tänkt mig. Jag är alldeles för tjurskallig för att sänka farten men bestämmer mig i alla fall för att inte öka, utan släpper amerikanska Brenda och svenska Emma som jag har precis framför mig. 

Vid 5k gör jag misstaget att ta Marias flaska istället för min egen. Dumt! Framför allt eftersom Maria är en liten bit bakom mig och förväntar sig att flaskan står där när hon kommer, så det blir ett litet ärevarv för att byta flaska. Bra jobbat, Elisabet :)

Jag harvar mig igenom halvmaran i min öppningsfart, springer mest och är förvånad över att det fortfarande håller. Jag är ju så himla trött!? När jag passerar 25k (samma ställe som 5k) gör jag samma misstag igen. Hur är det möjligt? Ett nytt ärevarv och sedan på rull igen. Kilometrarna börjar bli tunga och mitt enda fokus är att hålla farten, kilometer för kilometer. Inte vila, bara tugga på. Jag kan vara helt säker på att det kommer göra precis lika ont även om jag sänker farten. Enda skillnaden är att det kommer göra ont under längre tid.

Det gör ont i hela kroppen. Var enda muskel skriker och min hjärna frågar varför jag håller på med det här och jag får uppbringa varje uns av jävlar-anamma för att inte tappa allt för mycket i fart. Efter 40k ser jag nederländskans rygg och bestämmer mig för att varje placering räknas. På något sätt lyckas jag uppbringa en långspurt och avverkar de sista 2 kilometrarna på 8 minuter. Och jag kan stå efter målgången! Kanske sprang jag inte tillräckligt fort ändå?

Vi (jag, Emma och Maria) satte nya personliga rekord allihopa och det räckte till en bronsmedalj i lagklassen - helt otroligt! För första gången i historien har Sverige med ett damlag på ett militärt mästerskap i löpning och vi lyckas ta hem en medalj. Vi är ju bara så grymma!

Brons-laget!

Nu är det hög tid att ladda om, om knappt en vecka går startskottet borta i Florida. Det är dags för min första Ironman och jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Tursamt nog vet jag att tvivel ingår och vad som än händer så ska vi ha en härlig semester efteråt. 

Säsongens slut närmar sig och det är snart dags att börja om från början - men först ett sista kraftprov!