Elisabet Hökerberg: Ironman Florida

Nu har det gått tre veckor sedan min "riktiga" långdistansdebut. Hur många gånger har jag inte fått frågan: "Har du gjort en sån där riktig triathlon?"

Nej, jag har inte gjort någon riktig triathlon har mitt svar blivit då, eftersom jag vet att det är Ironman-distansen som avses. Som om sprint och olympisk inte är på riktigt?! Och Nice-distans är det ingen utanför triathlon-världen som känner till.

Tyvärr kan jag fortfarande inte säga att jag gjort den där "riktiga triathlonen".

Klockan är 6 på morgonen, det är kallt och jag börjar äntligen få den där pre race-känslan. Stämningen är förväntansfull, nervös och spänd på samma gång. Vi har alla samma mål. Vi vet alla att det som ligger framför oss kommer kräva mod, styrka och uthållighet oavsett om man är proffs eller nybörjare. Idag kommer pannbenet dessutom sättas på extra prov eftersom det för ovanlighetens skull blåser oerhört mycket i Panama City.

Starten för oss vanliga dödliga går kl 7 och när det börjar närma sig 40 minuter till start tar jag och Daniel oss ner mot stranden. Det är kallt i luften och kallare i sanden. Fötterna värker av kylan och jag tänker att jag måste ner i vattnet SNART, annars går mina fötter av. Pirret i magen är ett faktum och jag ser fram emot min dag och min första Ironman oerhört mycket. Just när vi fått klarhet i var vi kan gå ner i det stökiga vattnet börjar speakern tala. Ett viktigt meddelande till atleterna skall förmedlas. På grund av de höga vågorna och staka strömmarna har de problem med att få ut säkerhetspersonalen i vattnet. Åh nej! tänker jag, de kortar simningen. Jag tyckte väl att det såg ut som om banan var lite kortare nu än igår när jag var i och provsimmade!

"We have decided to cancel the swim due to too strong currents and high waves, and we can not guarantee the safety for the athletes."

WTF!!?!!

Det brister för mig. Av någon anledning kan jag inte hålla tillbaka tårarna och jag står där på stranden och storbölar. Andra jublar och det får mig att bli än mer förbannad. Vad gör du här om du inte vill simma??

Starten ska istället gå kl 8 med TT-start (enkelstart) på cykeln. Den där skräckblandade förtjusnings-känslan innan start har helt försvunnit och jag kan inte hitta den. Är jag här för att tävla? Det känns inte så. Jag lyckas tillslut hitta ett uns av rätt känsla i samband med nationalsången. Alla står tysta och lyssnar och det blir trots allt lite stämningsfullt. Startskottet går för första man och tävlingen är igång.

Jag kommer iväg någonstans runt halv 9 och börjar loppet med att vara lite förbannad för att jag inte fick ha skorna fastklickade på pedalerna innan starten. Vad svårt det är att komma på cykeln när man redan har cykelskorna på sig! Halt och vingligt - inte det minsta säkert!! Men irritationen släpper ganska snabbt och jag börjar nästan se fram emot mina 18 mil i sadeln.

Vinden är hård, väldigt hård för mina klena ben. Inte nog med att den är hård, den är kall också! När Daniel cyklar om mig efter någon timme växlar vi några ord och det framgår att vi fryser lika mycket båda två. Vem hade trott att det skulle vara 13 grader och blåsa kuling i Florida? Det var snarlika förhållanden som i Tjörn i somras, minus regnet då...

Jag petar på så gott jag kan och jobbar mycket med huvudet. Att benen är klena är inte så mycket jag kan göra åt just nu utan jag fokuserar på att få i mig rätt näring i rätt tid, hålla rätt kadens och rätt puls. Förutom att jag fick stanna 3 gånger för att kissa (jag fattar inte hur folk kan kissa i farten, jag lyckas verkligen inte! Kanske lika bra, eftersom det ändå är förbjudet=)) funkade de första 12 milen oförskämt bra. Sedan började ryggen göra olidligt ont och jag fick sitta upp mycket. Något som måste fixas till nästa säsong! Min egen analys är att det sitter i min kropp. Jag tycker att jag sitter väldigt bekvämt på cykeln och jag har fått hjälp med bike fit hos Racerdepån så allt sådant borde stämma. Jag får ta och besöka Can lite oftare för att hitta spända muskler i rygg och säte.

Snart dags för löpning. Glad!!

Efter alldeles för lång tid blir det äntligen dags att byta cykelhjälmen mot trucker-kepsen. Efter ett toabesök (jag har verkligen ingen party-blåsa...) trippar jag iväg på enligt mig oförskämt pigga ben. Jag tänker att jag inte ska titta på klockan de första kilometrarna utan bara hitta rytmen. Jag stabiliserar ansträngningsnivån och pinnar på så gott jag kan och försöker se till att inte bli trött.

Det går hur bra som helst och efter 6-7 kilometer möter jag Daniel. Höjden av lycka! Att få se ett bekant ansikte efter en massa timmar i ensamheten är underbart. Vi hejar på varandra och så är jag själv igen.

Efter första vändpunkten börjar magen göra sig hörd. Fan också tänker jag men inser också att det nog är lika bra att ge efter och hoppa in på första bästa toa. Sagt och gjort.

Ingenting händer.

Kom igen!!!

Ingenting.

Nähä, då är det väl bara att ge upp och kuta vidare. Det känns ganska ok ändå och hoppet kommer tillbaka. Tyvärr blir det samma visa tre gånger till: ont som jag vet inte vad i magen men ingenting händer.

Efter 32 kilometer börjar väggen närma sig. Det kommer snabbt och obönhörligt. Det är som om den energi jag stoppat i mig fastnat i magen. Det är enda stället jag kan tänka mig att den är på, den är ju varken i mina ben eller påväg ut i toaletten. Den bara ligger där och väntar på... Ja, väntar på vaddå?

De sista 10 kilometrarna in i mål handlar bara om överlevnad men jag gör det och tillslut ser jag målet. Den euforiska känslan lyser med sin frånvaro men jag är ändå oerhört glad att jag tagit mig igenom hela loppet. Känslomässigt är det mer som om jag genomfört ett väldigt långt träningspass, istället för en känsla av en tävling. Men jag är i mål!

Så här i efterhand är jag faktiskt riktigt nöjd med mitt lopp. Jag kroknade ordentligt efter ca 10 mil på cykeln och det tillskriver jag bara för lite träning. Min största bedrift i det sammanhanget var att jag inte gav upp. Jag kämpade vidare, krigade med mina mentala spöken och gjorde det bästa jag kunde för dagen. Det gick mycket långsammare än jag tänkt mig. Men å andra sidan blåste det väldigt mycket mer än jag tänkt mig!

Mitt löpresultat hade jag hoppats mer på. Jag kan springa både fort och länge, det har jag visat mer än en gång. Jag var inte stel i löpmusklerna efter cyklingen och jag kom in i rytmen efter bara någon kilometer. Något hände med energiintaget och det tål att ses över. Jag gjorde som jag gjort på mina andra långa lopp men detta var ju ungefär dubbelt så långt. Enda skillnaden var energibars på cykeln, kanske borde jag skippa dem?

Jag hade roligt, förvisso inte så roligt som jag hade tänkt mig men bra mycket roligare än tråkigt! Det mest positiva var att det inte var dubbelt så tråkigt som en halv IM :). Även om det inte blev en "riktig triathlon" så stretade jag mig i mål och jag fick en finisher-pic tillsammans med min Daniel :)

Been there, done that, got the t-shirt. And I LIKED it!

Efter loppet väntade en veckas härlig semester med bästa ressällskapet. Vi fick uppleva massor av roliga saker, allt från hoppande rockor i Mexikanska Golfen och svartbjörnar längs vägen, till månlandare på Cape Canaveral och stranden i Miami. I mitt nästa liv ska jag bli astronaut eller astronom, det är i alla fall helt solklart.

Vi hade några måsten där borta i staterna: köra en stor bil, bo på motell, besöka KSC och kolla in Everglades. Det blev inte bara bock i rutan på allt utan också en helt underbar upplevelse!